Nycklar, PMS

Johanne slarvade bort våra extranycklar. Jag slarvade bort min hemnyckel. Johanne drog till Venedig och lämnade hemnyckeln hos sin väninna. Väninnan drog till Milan. Jag cyklade hem till Ada i ösregnet en tisdagsnatt och fick sova i hennes prinsess-säng bredvid Walton Fords skitsnygga poster. Ada lagade gröt med plommon, kvark och granatäpple och jag lade märke till en kulturskillnad; studerande sätter pengar på att köpa ekologisk mat och brukar energi på att gå till sin favorit tebutik för att köpa ekologiskt grönt te med kardemumma och whatnot. Unga killar har blombuketter i cykelkorgen och det finns alltid kö in till bageriet bakom hörnet. Hurra för småföretagare och folk som stöder småföretagare - jag tänker aldrig mera skänka pengar till S/K-ryhmä. Stödde själv en småföretagare då jag betalade 1250 DKK för låssmeden. Äventyret tärde så mycket på krafterna att jag somnade kl 14 och vaknade kl 6 i morse.

Imorgon får jag besök av Patu och andra Rambergska galningar. Skall äta middag med min läsgrupp och fira fredag. Det är så trevligt att se att det faktiskt finns en del där ute som klickar sig in här för att läsa om mina vardagliga observationer. Har så mycket att skriva om, men är så lat att bloggen tagit formen av iphone-bilder och repetition av var jag festat och vem jag hängt med - det intresserar knappast i sista hand så förfärligt många. Många i abiturienter och mellanårare har frågat mig om det här med att söka sig utomlands, bo utomlands, studera på ett främmande språk och annat praktiskt som alla som inte riktigt vet vad de skall ta sig till på hösten, går omkring och bollar på. Tänkte ta och skriva mera praktiska råd om ansökningsprocessen, lägenhetssökandet i Kbh (massvis med folk verkar vara påväg hit i utbyte), hemlängtan, tips till Köpis med mera. Ta och fråga ifall ni har något på hjärtat så skall jag sträva till att maximera nyttan av allt det jag vet nu, som jag önskat att jag vetat ett år sedan.

Blandade känslor

Fick ett oemotståndligt behov av att åka hem för ett par dagar. Jag han knappt landa innan jag cyklade (big mistake!) för att möta Pia. Pia var fin, precis som hon alltid är. Hon hade hundra bollar i vädret och babblade på, lyssnade och hade synpunkter och åsikter. Jag sprang runt och träffade vänner och var enormt lättad då absolut inget mellan oss förändrats. Helsingfors var dock stilla och kyligt och kändes nästan främmande i sin apati.

Mummo väntade på mig med rågbröd, oltermanni, karelska piroger, svart kaffe och fazers blå. Hon rapporterade alla kusiners civila status och hälsotillstånd, lyssnade, frågade och förstod prick allt. Hon berättade om hur hon och Vaari träffats, om hur det var att uppfostra fyra barn och odla sin egen mat. Jag kunde ha stannat hela natten men måste fortsätta till Åbo.

Det är något briljant med Åbo. På en torsdag klär folk sig ut till småbarn o festar i en källare. All aktivitet är ganska begränsad, men folk diggar det och de förblir positiva, glada och mycket mer öppna än på andra håll. Blev så lycklig då jag överöstes av kramar av gamla vänner från både stan och Nagu. Återförenades med älskade Julle, blev så rörd av att se Paukkonen att jag började gråta och visste inte hur jag skulle reagera då jag äntligen fick krama Mikku.

Fredagens utekväll i Hfors var däremot en bra påminnelse om varför jag bestämt mig för att sluta dricka och flytta utomlands. Förstå mig inte fel, det var fint så fint att se en bunt gamla kompisar, men att ses i en bar räknas bara inte. Jag orkar inte längre umgås med fulla personer. Speciellt inte då vi  har så mycket att berätta och tala om, men musiken är för hög och folk för okoncentrerade för att orka föra en diskussion. Det blev så många meningslösa smalltalks med folk jag genuint saknat och med folk jag inte kunde bry mig mindre om. Det sorgligaste var att inse att folk man trott varit ens vänner inte har några intentioner av att se en utanför krogen. Att man i flera flera år samlat sig en umgängeskrets av vänskaper som kretsat kring alkohol och braj. Beef var fullt av samma gamla hipsters man fortfarande inte hälsar på, samma DJ spelade samma låtar och alla var pissfulla, uttråkade och bittra. Att ligga i Sallys säng med fina tjejer, äta falafel och babbla skit räddade kvällen. Men då jag gick hem var jag riktigt nere. Det är melankoliskt att lämna bakom sig den 19-åriga partypinglan som drar ut i Helsingfors spännande nattliv med lockat hår, sotade ögon, stora planer på att mingla vilt och med hoppet av att springa in i honom. Jag hade saknat känslan av att känna alla i en krog, men på fredagen insåg jag att känna och känna igen inte är synonymer.

På lördagen skippade jag festandet och laddade batterierna med att pussas och kramas tills jag trodde jag skulle spricka. Kanske det var stormen, dimman och sex timmar sömn på tre nätter som gjorde mej hyperkänslig och tårögd. Kände inte igen mig själv i den plötsliga identitetskrisen som drabbat mig under veckoslutet. Vaknade klockan fem för att skriva av mig i dagboken i form av superflickig pms-filosofi som "var vill jag vara?", "var är jag hemma?" och "när är man kär?". Vännerna räddade mig. Pia hade ordnat Brunch med stort B. Vi satt i flera timmar och åt och åt och åt. Det var så obegripligt underbart att bara äta och prata och fisa med tjejer man känt så gott som alltid. Jag fick se en nyfödd flicka och insåg att det var kört nu - skulle aldrig klara av att göra abort längre. Körde runt nattliga Helsingfors och kramade ett par vänner på vägen. Pratade länge och väl med Mandy och vaknade fyra timmar senare för att flyga hemifrån, hem till Köpenhamn.

Jag tror jag vuxit en hel del på sistone. Veckoslutet triggade växtvärken. Tidigare har jag tagit allt som det kommer utan att ifrågasätta eller slösa energi på reflektion. Har varit stadigt positiv, social och nöjd. När jag fått perspektiv på Finland som hemland och vänskaper jag tagit för givet, är jag plötsligt helt upp och ner. Veckoslutet var en bra påminnelse om varför jag ville flytta. Det var också en plågsam påminnelse om allt man (tillfälligt(?)) lämnat bakom sig. Det har varit ett par intensiva månader och jag är ganska hormonhög på sömnbrist just nu. Vänner förblir vänner och även partypinglor får växtvärk.

Efterårsferie i dagboksformat

Hela Köpenhamn förvandlades till ett kulturevenemang. Förstaårsarkitekterna hade pysslat ihop 160 sittmöbler och ordnade utställning på KADK. Därifrån drog vi till SMK var jag slarvade bort telefonen och nyckeln. Jag fann bägge två och cyklade till Stines väninnas födelsedagsfirande på Istedgade, slarvade bort plomssan, hittade den och fortsatte till centrum. Vi gjorde ett tappert försök av att uppleva Köpenhamns nattliv. Vi fann oss på en gaybar och klappade oss själva på axeln för att åter igen misslyckats i jakten efter Danska pojkvänner. Har bott här i två månader och inte lyckats dra på en enda bra klubb än. Danskar är ivriga hemmafestare, vilket som passar mig bättre än väl. 

Ett halvår sedan satt jag och Eugen på konsttimmen och snackade om framtiden. "Nåjåå nu sku man väl helt läpäl kunna söka ti Köpis" sa han. Nu bor vi båda här. Efter att ha brunchat på Laundromat på Elmegade (rekommenderar varmt!), hängde jag och Eugen i Christiania. Lördagar i fristaden är det mysigaste - en massa frisinnade människor, smått dagen efter stämning, reggae och hygge i solen

Åste fyllde år och bjöd på middag. Vi tog en cider på Blågårdsgade och hamnade på hemmafest med DJ och ficktjuvar. 

På söndag hängde jag hos Andrew och åt Falafel till middag kl. 2 på natten. Igår kom jag inte upp ur sängen innan den magiska kvällsbelysningen på vår bakgård väckte mig kl.18. Tog en bild, yogade och vakade hela natten med Vice-dokumentärer och chiapudding. Ikväll skall jag och Johanne bjuda på avocadopasta och imorgon flyger jag hem till Hfors. Jag skall hänga med mummu, köra av och ann till Åbo, äta middag på Sandro och dansa i Beeffin. Är så glad, så glad! 

Det här med universitet

Elva sidor akademisk analys om Danmarks minoritetsbeskyddelse (eller beskyddelse av minoriteter - den mest eleganta översättningen av "mindretalsbeskyttelse" min fantasi kunde skapa. Hoppas professorn har lika skit svenska som jag har danska) inlämnad i tid. Anders Fogh Rasmussens "samarbejdstal" analyserad källkritiskt utgående från den hermeneutiska cirkeln. Första förnedringen av att hålla en muntlig presentation upplevd. Jag skulle diskutera LOs(?) förhållande till SD. Klasskompisarna grinade åt min dåliga allmänbildning, tills jag bad dem att redogöra vad centern i Finland står för.

Jag behöver en "Dansk partipolitik för idioter" och en "Dansk historia för nybörjare"-kurs. Det tär på självförtroendet att framstå komplett paff i allt som för de lokala är så självklart. Det tär på energin att tro att professorn snackar om mat ("mäul") när han i verkligheten talar om att något är mycket ("määl"). Eller när läraren ger praktiska råd till föreläsningar och jag undrar varför hon snackar om förlossningar. Eller när någon konstaterar att "jag är säker på det om du är säker på det" och jag tror att personen säger "Singapore Singapore".

Det här med att börja på universitet är tungt. Jag har spenderat kring 40 timmar på en uppgift som garanterat inte blir godkänd. Jag läser och läser och har aldrig läst tillräckligt. Jag fokuserar på lektionerna men lär mig ingenting. Metodologi är kinesiska, jag vet ingenting om Danmarks politik och idéhistoria är, förlåt nu bara, tråkigt som fan. Jag har alltid ansett mig själv som relativt allmänbildad, engagerad, kompetent till den akademiska världen och helt göj på att uttrycka mig till tals och skrift. Här känner jag mig handikappad, missförstådd och helt kaput. Motiverad är jag fortfarande, mer än någonsin förut. Om tre(fyra) år vill jag stå med pappren i handen och skrika på flytande danska att "Jeg fucking gjorde det" (dock vore det nästan mer imponerande om jag fortfarande inte snackade danska och ändå hade pappren i handen).

Det är människorna på skolan som håller mig motiverad. Jag vet inte vilken planet statskunskapsungarna kommer från, men alla är otroligt intelligenta, motiverade och engagerade. Jag pluggar med ungdomspolitiker, freelance journalister, företagare och hippin som kommer att ändra världen. Studiekamraterna är genuint tacksamma för sin studieplats. De kan diskutera och spenderar sin fritid på att springa på debatter och seminarium om världsordningen och försvarspolitik. Jag har aldrig upplevt något liknande - hundratals skarpa ungdomar som tycker att det är coolt att vara engagerad. De sporrar mig till att hänga kvar och sitta på biblioteket tills midnatt.

Jag ångrar inte en sekund att jag inte beslöt mig för ett mellanår på Bali eller Soc&Kom. Förstå mig inte fel, Bali är skoj och på Soc&Kom hade jag säkert kommit ut med papper bättre än "nippa nappa godkänd". Men "The magic happens outside of your comfort zone", "what doesn't kill you makes you stronger" och alla andra carpe diem-citat får mig att tro att något gott följer av att testa sina gränser. Idag när alla deadlines var avklarade, cyklade jag över Dronning Louises bro och lyssnade på Beirut. Jag kände mig som världens starkaste flicka. "Du kanske inte blir godkänd, men åtminstone gjorde du ditt bästa" intalade jag mig själv och kände mig lättad och ganska så stolt.

Jag har kört hårt

Ifall jag var maniskt depressiv, skulle jag definitivt beskriva denna vecka som en extrem manisk uppsving. Har dragit på morgonyoga, suttit på skolan och pluggat i timmar, dansat, påbörjat min karriär som (frivillig, tyvärr) fotoansvarig för International Debate (det är så fedt!) och presterat med 8-22 tidtabell. Inte helt friskt men jag mår så bra av att hålla mig upptagen.

På fredag drog vi från vår fredagsbar till arkitekturskolans fredagsbar. Kontrasten var enorm. På torsdag arrangerade arkitekturföreningen ett intressant seminarium om teckning. Arkitekterna såg mycket arkitektiska ut och ölen var gratis, grafisk, ekologisk och handbryggd. Hipsterismen här i Köpenhamn går ibland lite för långt för mig. "Jag trivs bäst med intellektueller" och "en metafysiskt approach på hur hon använder teckning som uttrycksmedel hade varit mer givande" var några av de mest pretantiösa utlåtandena jag har hört denhär veckan. Begreppet "intellektuell" är  smutsigt, ungefär som "networking". Förstå mig inte fel, intellektuella intellektueller är primaskinka, och networking är nödvändigt för att klara sig i livet, men att tala om dessa fenomen med dessa begrepp får det att ila i tänderna. Då vi cyklade hem från fredagsbaren cyklade herr arkitekt fast mig och bjöd mig på efterfest. "Hur kommer det sig att jag inte sett dig på skolan förut?" frågade han. "Jag pluggar statskunskap på KU" svarade jag. Han tryckte in handbromsen. "Ahh jag trodde du var arkitekt" mumlade han för att förklara missförståndet medan han illa kvickt vände på klacken.

Igår skulle jag bara ta en sväng till en hemmafest. Halv fem kom jag hem med klackarna i handen och armarna nerklottade med rymdttueringar. Unnade mig lunch på Torvehallerne och försökte få 1 907 ord att bli 2900 ord. Genom att ändra tex till till exempel och dvs till det vill säga multiplicerar man helt klart inte ordantalet. Vi har deadline på onsdag och har absolut ingen aning om hur man skriver akademiska texter.

Vecka 42 har vi höstlov och jag vet inte helt vad jag skall ta mig till. Vill så gärna komma och hänga med alla er. Vill åka till Nagu och bada bastu, dra en sväng till Åbo, äta lunch hos mamma och middag hos pappa och bara hänga med vänner jag känner så väl. Går på sociala högvarv. Börjar bli rätt så sliten på att konstant vara på "första nervösa dejten" med folk. O andra sidan borde jag vara här nu. Måste komma över dating-stadiet och bli vänner med kompisarna. Har varit här i 6 veckor men har fortfarande inte hunnit njuta av att jag bor i min drömstad. 

En vecka

Förra veckan körde mamma till Köpenhamn med ett helt hem. Det tog oss sju jävla timmar att skruva ihop ett ikeaskåp, men efter två dagars bärande, borrande och städande har jag äntligen ett inrett hem. På Statens Museum for Kunst öppnades en ny utställning och hela staden var där. "Voi kulta, kyllä mä ymmärrän miksi sä täällä haluat asua" sade mamma då vi satt på trapporna, lyssnade på live musik och stirrade skamlöst på alla danska snyggingar som firade fredag på konstmuseet.

Denhär veckan har spenderats på rustur - fyra nätter i skogen med 140 statskunskapsstuderande galningar. Det är något magiskt som sker då folk sitter i en hydda i skogen med oändliga mängder öl och leker ringlekar. Fast jag så gott som slutat dricka är jag sliten, så så sliten.

Jag har försökt gottgöra mina synder och sömnlösa nätter genom att kocka veganmat åt vänner och lägga mig då de drar ut till Kødbyen. Vi har deadline på skolan så skall låsa in mig med läsegruppen tills analysen skrivit sig själv.

Nästa vecka börjar den riktiga vardagen. I början av hösten var jag så rädd att jag skulle vara ensam och uttråkad, att jag lovade mig med på alla aktiviteter och volontärarbeten som kom min väg. Skall på fota för International Debatt, gå på språkkurs, jobba bakom baren på Rub og Stub, dansa, yoga, lära mig bouldering samtidigt som jag pluggar och söker jobb. Kalendern spricker snart men det är okej, är man rastlös så är man. 

En sommar

Sommaren var så fin. Jag flydde till Nagu var jag jobbade i ett litet café. Vi var ett gäng udda individer, mest Åbobor, som samlat sig i skärgården för en riktig sommar. Vi spenderade kvällarna på vår brygga och wake-boardade, vi hängde hos Paukkonen och Fanny och lyssnade på Tallest man on earth, vi satt på Najaden och på ett antal segelbåtar, snarvlade skit och tog det så lugnt det bara gick. 

En kväll tog vi båtarna till Sandö (Björkö? Aspö?) och vakade hela natten. Vi hade ett par fester hos oss och vakade hela natten. Vi hängde på Framnäs och vakade hela natten. Alla var konstant slitna och på matpausen sov man i bilen och hoppades att arbetsgivaren inte skulle märka. 

Jag cyklade till jobbet, yogade i solnedgången, grillade, läste, badade bastu och mådde bra. Jag fick vänner jag trodde jag skulle spendera min studietid i Åbo med. Den planen ändrades dock, och jag grät så mycket då jag sprang in i Alko för att krama Paukkonen, Kinu och resten av gänget farväl. 

Jag kämpade mig igenom inssin och körde en hel del till stan. Sommar i Helsingfors får oss att förlåta allt det onda vi går igenom på midvintern. Som alla tidigare somrar, hängde vi konstant i Koffin, åt brunch på Fafas, dansade på Ääniwalli och gjorde vårt bästa för att hinna på alla urbana festivaler och lopptorg. Flow var, som alltid, sommarens bästa veckoslut.

Det fanns något nytt i luften. Vi stannade oftare hemma, drack mindre och var lugnare. Kanske vi vuxit upp under vintern, för mitt i allt var det okej att inte vara över allt, hela tiden. Alkohol smakade sämre och sämre och det kändes okej att vara hemma före pilkkun. De flesta verkade se framemot hösten. Det var skönt att lämna Finland i en period då alla verkade röra sig vidare i livet.

Pia och jag ordnade begravning för vår kära lägenhet och alla vänner var där. Vi hade gråttävling och minnesstund, limbo och vals. Festen var oförglömlig. Kvällen innan jag for, satt jag och Pia i vårt tomma hem och delade på champagneflaskan vi fått i gåva. Vi pratade länge och väl. Jag insåg att jag inte hade något att rymma från. Jag hade inget brinnande behov att komma bort från mitt liv i Helsingfors. Men det doftade höst och livet hemma var för lätt och för bra - jag hade ett brinnande behov av att utmana mig själv och komma ifrån min bekväma bubbla.

En morgon kl.5 stod jag på järnvägsstationen och kramade en vän farväl. Det var så förfärligt hemskt att jag hädanefter struntade i konceptet farvälkramar och drog utomlands utan dessvärre dramatik. Jag vet att vännerna finns kvar och att nästa sommar kommer att bestå av prick samma komponenter.